Okej, kvällens promenad var uppfriskande och spännande. Och jag tror tyvärr inte att den friska luften botade min låga humor. Efter några kilometer var den, om möjligt, ännu sämre. Emma och Jenny, jag ber verkligen om ursäkt, inte för mig själv, utanför min humor som för dagen lever ett eget liv. Hur som helst hade vi trevligt på promenaden. Ungefär halvvägs mötte vi en aningen fetlagd ung man som gick och sjöng för sig själv. Vi tittade på varann och gjorde typiskt svenska miner som sa: "vafan-håller-han-på-med-  och läge-att-lägga-i-en-högre-växel-och-powerwalka-om-honom"-minen. Och tur var väl det! Annars hade han troligtvis aldrig fått tillfället att sjunga för oss och att busvissla på oss. Han sjöng "Jag älskar små flickor varje dag och vill bjuda er på varm choklad..." och busvisslade mellan raderna. Aningen olustigt hade jag tyckt om jag hade promenerat själv. I sällskap av Jenny och Emma bet jag mig i underläppen för att inte brista ut i ett gapflabb.