Okej, jag har en reflektioner. Efter att ha funderat över detta ganska länge har jag en teori om varför jag är lite envis och snabb. Allt började ju 1985, fem veckor för tidigt. Då tyckte jag troligtvis att jag väntat länge nog. Jag passade nämligen på att komma till världen den första mars istället för den femte april. Det var väl kanske inte världens mest genomtänkta beslut att ha så bråttom. Jag föddes nämligen med gulsot. Tog några veckor innan jag repat mig, nu så här i efterhand kan jag väl erkänna att jag borde ha lugnat ner mig lite. På något sätt tror jag att hela min födelse påverkat mitt sätt att genomföra saker. Ofta har jag ganska bråttom (jag brukar hävda att det är effektivitet) och resultatet blir därför inte alltid jättebra - precis som när jag föddes. nu, 23 år senare börjar jag lära mig att resultatet ofta blir bäst om man är lugn, sansad och fokuserad.

Förra fredagen började jag min nya karriär - som modell! Det blev dock en kort karriär, c:a 2 minuter (som visas nedan). Det gick så fort att jag inte ens hann bli nervös.



Och nu till den dåliga ursäkten (trumpetfanfar): "Jag är ensambarn". Jag har kört med den hela eftermiddagen på Sebastian och den funkar i alla lägen. Jag kan ju erkänna att jag kan vara lite dryg, självisk och envis ibland men jag har kommit på att jag kan skylla allt detta på att jag är ensambarn (mnjae, helt ensambarn är jag ju inte, men jag är inte uppvuxen i samma hem som min halvsyster). Bortskämda, konflikträdda, vältaliga och egensinniga är tydligen karaktärsdrag för ensambarn (har jag fått reda på efter att ha sökt på google) och detta är nog också karaktärsdarg som till viss del kan stämma in på mig - men det är okej - för jag är ensambarn!

Ensambarnet ska nu vara egensinnig nog att bänka sig framför TV:n tillsammans med pojkvännen och se en (förmodligen) dålig komedi (jag ska välja och jag har en tendens att välja dåliga filmer).

Kram
Therése